Diskrimineringslagen

Grundlagen säger att det allmänna ska motverka diskriminering, och FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna säger att ingen ska diskrimineras. I Sverige finns därför en särskild lag mot diskriminering: diskrimineringslagen.

Du minns från den första lektionen i kapitlet vad diskriminering betyder: att vissa människor behandlas sämre än andra. Diskrimineringslagen vänder den definitionen till en regel. Det är förbjudet att behandla en person sämre än andra på grund av vissa bestämda förhållanden hos personen.

Förbudet gäller särskilda grunder. Det är förbjudet att diskriminera någon på grund av personens kön, könsidentitet eller könsuttryck, religion eller annan tro, ålder, etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning eller sexuell läggning. Sådana förhållanden kallas grunder för diskriminering.

Listan över grunder är fastställd i lagen. Andra förhållanden, till exempel inkomst, nämns inte bland grunderna. Skyddet omfattar alltså exakt de förhållanden som lagen räknar upp.

Diskrimineringslagen riktar sig till företag och organisationer. Det är förbjudet för dem att behandla människor sämre än andra på grund av grunderna i lagen. Till exempel får ett företag inte behandla en person sämre för att personen har en viss ålder eller en viss religion.

Ett konkret exempel: diskriminering på grund av sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck är förbjudet enligt diskrimineringslagen. Skyddet gäller alltså både kön i sig och de grunder som rör könsidentitet och könsuttryck.

Regeln hänger ihop med det du lärt dig tidigare i kapitlet. Diskriminering är ett brott mot de mänskliga rättigheterna, och grundlagen säger att det allmänna ska motverka diskriminering. Diskrimineringslagen kompletterar skyddet genom att uttryckligen förbjuda sämre behandling på grundval av grunderna i lagen.

Diskrimineringslagen innehåller mer än ett förbud. Arbetsplatser och skolor ska arbeta med aktiva åtgärder mot diskriminering. Att arbeta med aktiva åtgärder betyder att man aktivt arbetar för att motverka diskriminering.

Skillnaden mellan de två delarna av lagen är värd att hålla isär. Förbudet säger vad som inte får ske: att någon behandlas sämre än andra på grund av en diskrimineringsgrund. Aktiva åtgärder säger dessutom vad arbetsplatser och skolor ska göra: aktivt arbeta för att motverka diskriminering.

Lagen ställer alltså två olika krav. Den ena är ett förbud, formulerat som att något inte får ske. Den andra är en skyldighet, formulerad som att något ska göras. Arbetsplatser och skolor ska alltså inte enbart undvika att själva diskriminera. De ska också aktivt arbeta för att motverka diskriminering i sin verksamhet.

Samhällets arbete mot diskriminering omfattar även brott. Om någon begår ett brott mot en person för att personen tillhör en viss grupp kallas det hatbrott.

Gärningspersonen är den som begår brottet. Har brottet ett hatbrottsmotiv, alltså skälet att den person brottet riktas mot tillhör en viss grupp, får gärningspersonen ett strängare straff.

Hatbrottsreglerna hör till samma arbete som diskrimineringslagen: att skydda människor mot sämre behandling på grund av vilka de är. Diskrimineringslagen förbjuder sämre behandling, och hatbrottsreglerna gör att brott med hatbrottsmotiv straffas strängare.