Religionsfrihet och sekulär stat

Sverige är en sekulär stat. Ordet sekulär betyder här att staten är religiöst neutral. En religiöst neutral stat blandar sig inte i religiösa frågor: den tar inte ställning för någon religion, och den diskriminerar inte någon religion.

De två delarna i den meningen kompletterar varandra. Att staten tar ställning för en religion skulle betyda att staten gynnar den. Att staten diskriminerar en religion skulle betyda att staten missgynnar den. I en sekulär stat ska inget av det ske: ingen religion står staten närmare än någon annan.

Att staten är sekulär handlar om staten, inte om människorna som bor i landet. Statens neutralitet hindrar ingen från att tro eller utöva en religion. Samtidigt garanterar staten att var och en själv får bestämma om hen vill tillhöra en specifik religion eller inte.

Sekulär stat och religionsfrihet hänger tätt ihop, men de betyder inte samma sak. Sekulariteten beskriver statens hållning: staten blandar sig inte i religion. Religionsfriheten beskriver människornas rätt: var och en väljer själv om tro.

Religionsfriheten är skyddad i svensk grundlag. Regeringsformen, en av Sveriges fyra grundlagar, tar upp rätten på två sätt. Dels ger den alla rätt att utöva sin religion. Dels säger den att ingen får diskrimineras på grund av sin tro eller religiösa uppfattning.

Att diskriminera betyder, som i kapitlet om mänskliga rättigheter, att behandla någon sämre än andra. De två delarna i grundlagen hänger ihop: den ena ger rätten att utöva sin religion, den andra skyddar mot sämre behandling på grund av tron.

Tillsammans betyder de båda reglerna att tron är ett fritt val: den som vill tillhöra en religion får göra det, och den som inte vill det gör inte det. Inget av valen får leda till sämre behandling.

Religionsfrihet har inte alltid varit självklar i Sverige. Länge var den protestantiska lutherska kyrkan den enda tillåtna religionen i landet. Andra religioner fick alltså inte finnas.

Förändringen kom stegvis. År 1860 blev det tillåtet för svenskar att lämna Svenska kyrkan. Men rätten var begränsad: den gällde bara om man samtidigt gick med i ett annat kristet samfund. Att lämna kyrkan helt utan att ansluta sig till något annat samfund var alltså inte möjligt.

Det slutliga genombrottet för religionsfriheten kom med religionsfrihetslagen år 1951. Lagen gjorde det möjligt att helt fritt välja religion, eller att inte tillhöra någon religion alls. Begränsningen från 1860 försvann därmed: valet blev verkligt fritt, både att tillhöra ett samfund och att tillhöra inget.

Ännu en förändring kom år 2000. Då skildes staten och Svenska kyrkan åt. Svenska kyrkan hade länge haft en stark koppling till staten; efter separationen blev den ett trossamfund (en religiös gemenskap) bland flera i samhället. Att staten och kyrkan är skilda hänger samman med att Sverige är en sekulär stat.

Religionsfriheten innebär att människor i Sverige kan ha olika religioner och livsåskådningar. I skolan finns ämnet religionskunskap, som ska ge en bred förståelse för olika religioner och livsåskådningar. Undervisningen ska också främja förståelse, tolerans och respekt för olikheter.

Ordet bred spelar roll här: förståelsen ska omfatta flera religioner och livsåskådningar, inte bara en. På det sättet stämmer skolans syfte överens med statens neutralitet. Ingen religion ska stå över en annan, och olikheter ska mötas med respekt.