Nationella minoriteter och urfolket samer

Kapitlets sista lektion handlar om Sveriges nationella minoriteter. År 2000 erkände Sverige judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar som nationella minoriteter. Att en grupp erkänns som nationell minoritet innebär att gruppen och dess kultur lyfts fram som en del av landet, och det syns konkret i de rättigheter som följer – framför allt rätten till språket, som nästa avsnitt handlar om.

De fem grupperna är alltså judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Listan är värd att lära sig ordagrant: i träningen återkommer frågor om både året och grupperna gång på gång. Ett sätt att minnas året är millennieskiftet – erkännandet kom år 2000.

Erkännandet hänger ihop med det du redan lärt dig i kapitlet. Regeringsformen säger att det allmänna ska motverka diskriminering på grund av bland annat nationellt eller etniskt ursprung och språklig eller religiös tillhörighet, och diskrimineringslagen förbjuder sämre behandling på grund av etnisk tillhörighet. Erkännandet av nationella minoriteter är den positiva sidan av samma skydd: grupperna får inte bara skydd mot sämre behandling, utan också särskilda rättigheter.

De nationella minoriteternas språk kallas minoritetsspråk. Det är fem till antalet: jiddisch, romani chib, samiska, finska och meänkieli. Notera att det är fem språk för fem grupper – att hålla de två listorna isär är en klassisk fråga i träningen.

Rättigheten kring språken är konkret. De nationella minoriteterna har rätt att använda sina minoritetsspråk i myndighetskontakter, i förskola och i äldreomsorg. De tre sammanhangen är värda att minnas var för sig: en myndighetskontakt är ett möte med en myndighet, till exempel hos kommunen, förskolan gäller de yngsta barnen och äldreomsorgen de äldsta.

En av de fem grupperna har en särskild position: samerna. De är både en nationell minoritet och ett erkänt urfolk. Urfolksstatusen är alltså något utöver minoritetserkännandet, och den får konkreta följder för samernas rättigheter.

Ordet urfolk pekar på något som är unikt för samerna bland landets erkända minoriteter: deras särskilda rättigheter knyts till mark och naturresurser. Exakt hur ser du i avsnitten nedan om Sápmi och renskötseln.

Samerna har en stark relation till ett stort landområde som sträcker sig över Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Området kallas för Sápmi. Det är alltså inte enbart en del av Sverige: Sápmi spänner över fyra länder.

Som urfolk har samerna särskilda rättigheter kopplade till mark och naturresurser i svenska Sápmi. Notera orden "svenska Sápmi": de särskilda rättigheter som beskrivs här gäller den del av området som ligger i Sverige.

En av de särskilda rättigheterna är renskötseln. Renskötsel innebär att sköta renar. Medlemmar i samebyar har rätt att bedriva renskötsel i Sverige inom särskilda betesområden. Rätten har två begränsningar som är värda att komma ihåg: den gäller medlemmar i samebyar, och den gäller inom särskilda betesområden – inte överallt i landet.

Samerna har ett eget folkvalt parlament som kallas Sametinget. Att parlamentet är folkvalt hänger ihop med dess uppgift: Sametinget representerar den samiska befolkningen i frågor som rör språk, kultur och identitet. De tre frågeområdena – språk, kultur och identitet – är värda att kunna ordagrant.

Sametinget är ett rådgivande organ som även har vissa myndighetsuppgifter. Två delar i meningen är värda att plocka isär: rådgivande betyder att Sametinget ger råd och synpunkter, medan myndighetsuppgifter betyder att det också har vissa uppgifter av det slag myndigheter har – ett begrepp du mötte i kapitlet om styrning och myndigheter.

Jämför med riksdagen, som du också mötte i kapitlet om styrning. Riksdagen är Sveriges parlament och fattar beslut om lagar och statens pengar som gäller hela landet. Sametinget är samernas eget parlament, med en annan och smalare roll: att representera den samiska befolkningen i språk-, kultur- och identitetsfrågor.

Med den här lektionen är kapitlet om mänskliga rättigheter fullbordat. Tråden genom kapitlet har varit: rättigheterna är lika för alla, de preciserades i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, diskrimineringslagen förbjuder sämre behandling på vissa grunder, DO ser till att lagen följs, jämställdhetspolitiken sätter målet mellan kvinnor och män – och nationella minoriteter och urfolket samer visar hur särskilda grupper får både skydd och särskilda rättigheter. I nästa kapitel väntar välfärden: vem som ansvarar för vad och hur allt finansieras.